Belle, mammas tösabit
Först och främst vill jag tacka för alla kommentarer & lyckoönskningar jag fått :)
Denna veckan har varit den mest omtumlande & underbaraste vecka i hela mitt liv.
I måndags kväll, kl. 19.08 tittade vår älskade flicka ut. Att få barn är det allra mest känsloladdade händelse man kan vara med om. Det finns inget finare!
Allt började i måndags, klockan 01.30 på natten, då jag vaknade av att jag kände av något i ryggen. Det kändes inte som en värk, men det kom och gick ganska tätt. Efter en timme började jag förstå att det var värkar. Jag kunde känna hur det började värka, hur det blev starkare samt hur det avtog - och då stämmer det in på beskrivningen värk. Jag trodde först att värken skulle kännas mer i buken men det var endast i ryggen. Jag väckte Zoran efter någon timme, han skulle upp & jobba och jag ville inte väcka honom i onödan om det inte var någonting, men det började kännas mer & mer i ryggen så jag väckte honom. Han skulle upp och jobba klockan 05.00 och eftersom värkarbetet kan ta en riktig lång tid och han hade Halmstad-rundan så sade vi att han skulle jobba ändå. När han hade åkt blev det genast mycket värre och tätare mellan värkarna, så jag ringer min mamma >.< Jag var nervös och jag blev helt hispig när Zoran hade åkt, så jag ringde efter sällskap Hon & pappa kom en timme senare och vi började klocka tiden mellan värkarna. Det var aldrig mer än fem minuter mellan värkarna och runt 09.30 var det ibland två minuter mellan dem. Och värken började sätta sig framtill i magen också. Jag hade ringt upp till förlossningen klockan 03.00 och liksom meddelat att jag har börjat få värkar, då det står att man ska ringa om man har fler än 3 värkar på 10 minuter. Sen ringde jag åter igen upp runt 10tiden för att berätta att det var periodvis 2 minuters intervall mellan värkarna. "Är värkarna besvärliga? Måste du stanna upp när du går eller hur känns dem?" hade barnmorskan frågat. Stanna upp när jag går? Rolig fråga, för vid det här laget låg jag ner på alla fyra på golvet medan mamma febrilt masserade min rygg med massagerullaren. Zoran kom hem 10.30, hoppade in i duschen, satte in barnbilstolen och 11.00 var vi uppe på sjukhuset. Resan upp till sjukhuset var känslosam. Då blev alltihop plötsligt väldigt verkligt. Vi skulle, inom bara några timmar, äntligen få vår lilla prinsessa.
När jag kom upp till sjukhuset hade jag öppnats 4 cm. Det första vi fick göra när vi kom upp var att ta ett bad. Det var jätteskönt och värkarna dämpades rejält av det. Men jag var trött och gick upp efter en halvtimme. Medan jag låg i badet skulle en barnmorska lyssna på Belles hjärtslag. Så jag fick puta upp magen ur vattnet så hon kunde lyssna. Dock så tog det ju sin lilla tid att hitta hennes hjärtslag och den lilla tiden hann skrämma livet ur mig. Allt detta om att hjärtat slutat slå.. och så hittade hon inte dem! Jag blev livrädd men efter att jag ställde mig upp så hittade hon dem. Riktigt otäckt!
Efter några timmar så undrade dem om jag ville ha lustgas, vilket jag tacksamt tog emot. Även Zoran, haha. Vi hade riktigt roligt med lustgasen, båda två faktiskt och det tog bort udden av värkarna. Klockan 17.00 tog de hål på vattnet och därefter gick det undan. Värkarna blev värre och jag flängde omkring på gåstolen samt pilatesbollen som en dåre för att huvudet skulle sjunka ned. Lustgasen blev en mycket, mycket, mycket kär vän. Zoran var en hjälte, verkligen. Bättre stöd går inte att hitta. Han fick tillochmed vara med i min journal, där de hade skrivit att mannen var ett mycket stort stöd för mamman :)
Vattnet gick, värkarna fortsatte och runt 18.30 började det trycka på och efter ca 40 minuters långa krystvärkar föddes vår älskling. Lustgasen fick mig att tappa tidsuppfattningen helt, så jag trodde att jag hade krystat i 3 minuter! Det var en tyst liten flicka som kom ut, inte ett knyst sa hon. Så fick jag henne på mitt bröst och nu började tårarna forsa för både mig & Zoran. Belle ville komma ut med handen tryckt mot kinden, så det blev ganska mycket bristningar för min del. Jag blev sydd ganska länge och då började jag få panik. Hela kroppen skakade, jag hade lustgasmasken tryckt mot ansiktet samt min ömtåliga lilla flicka på mig. Det blev lite mycket, jag trodde jag skulle skaka till och skada hennes lilla nacke. Så medan jag blev sydd fick Zoran hålla i henne. Jag minns inte så mycket av just ihoplappandet men jag vet att jag låg och tittade på Zoran som satt med ett litet knyte i famnen. Det var så overkligt att i det lilla knytet låg vår dotter ♥
BB-vistelsen blev kort. Vi kom till ett familjerum runt midnatt på måndagsnatten och åkte hem tidig eftermiddag på onsdagen. Allting har varit underbart. Vår lilla älskling är så fin. Att man kan älska någon så mycket! Det är ofattbart. Nä, nu ska jag gosa med mina två älsklingar. Tack igen för alla kommentarer & lyckoönskningar!
