Mitt liv, Min kärlek, Min dotter

Det gick precis uppför mig hur lycklig jag är över detta lilla liv jag har inom mig. Visst, jag går ju runt varje dag och när hon sprattlar till i magen så blir man alltid glad och jag kan ibland finna mig själv med att gå runt med ett leende på läpparna och handen konstant smekandes över magen utan att jag varit medveten om det. Men just nu gick det verkligen upp för mig att trots att jag ännu inte fått hålla henne i mina armar, så gör hon mig mer lycklig än någon annan.
Såg en film där det handlade om abort. Hur det är att gå igenom en abort och alla de känslor som hör till. När jag sitter och själv väntar barn om bara 3 ynka månader, blir jag skrämd av tanken att jag själv faktiskt stod med graviditetstestet i handen och ställde frågan 'vad ska jag ta mig till'? Jag blir skrämd när jag nu sitter här, längtandes efter min lilla flicka och räknar veckorna som är kvar, av att tänka på att abort ens fanns bland mina tankar just då när jag stod och tittade på det lilla plustecknet som visade att jag var med barn. Det är klart att den tanken fanns hos mig just då, men nu när jag står här med facit i hand och med ett barn växandes för varje dag som går i magen på mig, känns det så avlägset och skrämmande att veta att denna situation jag är i nu lika gärna kunnat inte existera överhuvudtaget.

Jag skulle inte vilja ändra vårt beslut för någonting i världen.