Mitt liv, Min kärlek, Min dotter

2 November 2009  Jag vet inte riktigt var jag ska börja.. Det är först idag som jag känner att jag har landat. Fötterna är nere på jorden igen efter att Belle föddes. Jag svärar fortfarande på rosa moln, självfallet! Men innan var det att jag kunde vakna mitt i natten och inte riktigt kunde koppla att i den annars tomma spjälsängen nu ligger vår lilla bebis och att den långa väntan faktiskt är över.. Jag har fått min prinsessa. 

Idag är Belle en vecka gammal. Allting går som smort här hemma. Tösabiten är jättesnäll mot mamma&pappa. Det är sannerligen en tyst bebis vi fått. Hon skriker knappt någonting. Det är mer jämmer och gnäll som hörs men eftersom man förstår vad hon vill, så blir det sällan några höga skrik. Hon sover bra om nätterna. De senaste nätterna har hon somnat för natten runt 11 efter amning, vaknat och velat ha mat runt 04.00 samt 08.00. Sen snosar vi fram till 10-11.00 på förmiddagen. Helt underbart!
Amningen fungerar jättebra. Jag har ju hört att bröstpump är guld värt samt att brösten kommer vara så hemskt sprängfyllda i början m.m. men ingenting har "stämt in" på mig. Jag har mjölk men inget överflöd som resulterar i blöta kläder eller smärtsamt sprängfyllda bröst. Belle äter duktigt och har bra grepp.
Så var det dock INTE i början....  Efter att Belle fick i sig den allra första mjölken precis när hon kom ut, s.k. råmjölk, klarade hon sig på det i flera timmar, så det var inte förän en bit in på tisdagseftermiddagen som hon ville ha mat igen. När jag skulle amma de första gångerna kände jag ett kopiöst stort behov av lustgasen! Det gjorde ont som fan, rent ut sagt. Det fortsatte när vi kom hem, men på BB hade barnmorskorna visat hur man skulle amma och de såg att hon hade ett bra grepp, så det var bara att bita ihop och hoppas på att det gick över. Sedan i fredags, då vi åkte tillbaka till sjukhuset för att ta PKU provet samt väga henne, vägde hon över födelsevikten. 2890 gram vägde hon när hon föddes och hon vägde 2950 gram när vi vägde henne. Det betydde ju att hon fick i sig ordentligt med mjölk och det är ju det viktiga. Nu går det jättebra med amningen. Visst, det känns precis i början, men sen försvinner smärtan och man sitter och tittar på det mest värdefulla i ens liv. Det är verkligen den mysigaste känslan som finns. Hon mår så bra av det. Både av näringen som finns i bröstmjölken samt den närhet som hon får när jag ammar, det är värt all smärta i världen. 

Nu när jag har landat har jag också börjat tänka tillbaka lite på förlossningen. Folk frågar mycket om hur just förlossningen var och om det var som jag tänkte mig. Jag måste säga att jag hann banne mig inte varken föreställa mig hur förlossningen skulle vara eller att förbereda mig inför den. I måndags hade jag & Zoran planerat att ha bullbak här hemma sen åka in på förlossningen på studiebesök. Det blev visserligen ett besök på förlossningen, men inte riktigt ett sådant som vi tänkt oss :) Förlossningen var inte så hemskt som jag hade tänkt mig. Trots att jag inte var förberedd har jag ju alltid varit medveten om att det är en av de smärtsammaste man kan gå igenom. Nu är det ju en speciell händelse, för efter allt det onda kommer det finaste i världen. Hade det varit en operation eller något annat, hade smärtan varit mycket mycket värre. Men som sagt, jag var ju självklart medveten om att det skulle vara smärtsamt och tröttsamt. Men i slutändan, så var inte förlossningen så hemsk. Krystvärkarna var av det häftigaste jag varit med om! Det var helt & hållet bara till att lyssna på sin kropp. Kroppen sa till när det var dags att krysta och kroppen gav verkligen en kraft till det! Herregud, det måste vara ett sådant tryck, ju! Jag minns att barnmorskorna ville att jag skulle trycka på mer. Men utan en värk var det helt omöjligt; jag hade ingen kraft till att trycka om inte kroppen pushade på. Nej, det var verkligen en häftig upplevelse. 
Sen ska jag inte försköna någonting. De bristningar jag fick gjorde mig mer eller mindre handikappad. Jag kunde knappt gå från förlossningsavdelningen upp till BB. Jag var så matt i kroppen de första dagarna att hela kroppen skakade mer eller mindre få fort jag försökte resa mig eller ens vända mig om i sängen. Jag gick till duschen och tillbaka till sängen som mest, och tillochmed under den pyttelilla sträckan behövde jag att Zoran hjälpte mig. Gud, Zoran var verkligen underbar. Han hjälpte mig upp & ned i sängen, till & från toaletten/duschen, på & av med kläderna. Han hjälpte mig med allt. Utan honom att jag inte klarat mig alls! Det var blandannat därför vi åkte hem så snabbt som vi gjort ifrån BB. Vi kunde inte sova riktigt och hade hemlängtan. Men det var också snack om att onsdagsnatten skulle jag få spendera ensam på BB - och det kunde jag helt enkelt inte. Jag hade fått ringa barnmorskorna konstant efter hjälp. Det är det de är till för, men det hade ändå blivit för kämpigt. Utan Zoran hade jag inte varit återställd idag. Okej, återställd kanske är fel ord. Jag går fortfarande på värktabletter och jag kan inte flänga runt som normalt. Men iallafall, jag hade inte klarat av någonting utan honom.
Pappa var mammas hjälte ♥
Imorgon är det den 3 november, Belles BF-datum. Det känns overkligt, att det datum som jag & Zoran gått och väntat på hur länge som helst, just nu inte har någon betydelse alls längre. Det är inget pirr i magen av att just den dagen är imorgon, för vi har redan fått hem vår lilla älskling. 

Imorgon ska vi in till stan en vända, sen har jag ungmammagrupp att gå på. Det ser jag framemot :) 
Idag åkte vi in en snabbis till Stadium för att köpa en jacka till mig. Jag hittade en jättefin tjockis jacka, som jag kallar dem. Den var grå, lång och VARM om inte annat. Jag har aldrig haft en sådan innan, för jag tycker man ser enorm ut i dem, men nu behöver jag en bekväm och varm jacka. Många barnvagnsrundor med Belle och det börjar bli ruggigt kallt ute nu. 
Nej, nu ska jag gå och lägga mig. Belle har precis somnat, så jag får passa på att ta vara på sovtimmarna! Ha det fint. 

Belle, mamma & pappas lilla tösabit ♥